Moln

Himlen är så vacker i natt.
Om jag någonsin ser andra himlar på andra klot så ska jag minnas den här, just den här natten.
Borta i horisonten börjar det sakta ljusna igen, den blå färgen tyr sig till den klarnande oranga som smyger upp över kanten och de smälter ihop. Molnen ligger framför, vackert mörkblå och tussiga. Åt de andra väderstrecken ligger himlen fortfarande mörkt blåsvart, att urskilja molnen där är svårare, jag anar dem mer än ser dem
för jag ser inga stjärnor.

Jag lutar åt det mer sentimentala när jag tänker på nätterna såhär: det vackra, kommer jag att minnas det sen; vad kommer jag att minnas av mitt liv? Väntan, tålamodet, idéerna?
Jag glömmer så snabbt det vackra. Det är det som är utan skönhet jag minns bäst.
Fråga mig vad för slags liv jag levt, och jag svarar att det har varit ett liv levt på ett ben.
Jag är klivrädd.