"Veronica bestämmer sig för att dö" lästes ut och nu, en timme senare är jag fortfarande grubblig för en eller två meningar som stod mot slutet. Något om att vara galen och vilja leva: varje gång jag hamnar i den här tankebanorna blir jag sugen på att skriva igen. Jag har mer eller mindre lagt ner det där just nu, måste skaffa ett till jobb, eller två, och göra mig hemmastadd nog för att kunna dra iväg till bibblan här i stan och leta fram platser där man kan sitta utan att det är för mycket folk.Jag vill betrakta utan att betraktas. En författares roll, sa någon i samma veva som de nämnde den enorma ensamhet som kommer av att skriva. Jag vågar inte fatta pennan längre, jag kommer vara den där som omnämns som" Hon kunde ha blivit något stort men så slutade hon bara för att [...]." eller "Hon fick barn och sen [...]".
Men i huvudet rullar det vidare, korta filmer dyker upp och sparas, och förr eller senare knyts de ihop med andra filmer och blir en helhet, och nu, vid 32 års ålder är huvudet så fullt av allt det där att jag lägger en del berättelser och karaktärer runt hjärtat och neråt magen.
Kanske skriver jag ner allt när de slutligen når fingrarna. Det borde inte vara så lång tid kvar tills dess.

Mamma ringde och sa att hyresvärden varit på henne när hon varit ute med soporna. De är i min lägenhet och packar det sista av mina saker, hon och E.
"Vi har inte fått besked om när hon (jag) flyttar ut, går det till 1 november?" hade värden sagt, lätt grinig som alltid.
Jo, besked har han fått och nej, det går inte. Mamma lät förkyld och sa att värden inte är vidare trevlig.
"Nej, jag har ju sagt det hela tiden. Det är något med honom som inte är rätt" säger jag och är glad att mammsen upptäckt det där själv.
"Jag sa att om de vill flytta in den femtonde så ska du ha halva hyran tillbaka, men det ville han inte ge dig" fortsätter hon efter nån halvhjärtad hostattack. "Så jag sa att då får de vänta till den sista november".
"Ja, det är bra. Ni kan åka dit den sista november på morgonen och ge dem nycklarna. Innan dess ska de fan inte komma in om de är så där" säger jag och känner mig elak men med rätta. Plötsligt känner jag att jag vill vara där med dem. Själv sopa ihop resterna av mitt liv istället för att de ska packa undan andrasorteringen tills den dag när jag har plats att ta med mig allt. Jag hör på ekot att hon står i köket och pratar, och i bakgrunden muttrar E över något. Jag saknar dem båda men mest henne; E är den i familjen som står mig allra närmast, och emellanåt känns det som ett oförlåtligt brott av mig att flytta ifrån henne såhär utan riktiga avslut på det.

Det finns kanske en poäng med det med. Och nu funderar jag på vad det är för mening med att jag hamnar här i Malmö, men det kommer jag kanske snart förstå