lördagshybris

Hybris är ett välbekant ord. Jag har en smula respekt för det även om jag oftast använder det med skratt i rösten.
Idag är det skratthybris jag suckar åt, när jag har sådan träningsvärk i benen att det känns som om musklerna när som helst ska dra ihop sig till kramp och jag känner att jag nog brände armarna aningens i solen. Hybris = övermod. Jag cyklade från Kumla igår, cyklade och klättrade och hade det gött även om det var jobbigt. Jag trodde jag skulle få träningsvärk i låren för det var där jag var som mest trött igår men nej, vaderna är värst och jag känner av mitt knä.
Men det är det värt: Att tävla i nedförsbackarna med pappa som med spelad manisk min böjer sig över styret för att det ska gå snabbare, som trampar och trampar för att vinna och samtidigt mammas röst som säger att hennes cykel inte rullar lika bra som min och pappas men hon hänger med bra ändå, och vi tror vi ska hamna mitt i åskan men det blåser förbi och mamma säger något om att jag var bra på det där med vädret för jag hade ju sett redan när det var dis långt borta att det skulle bli åska och regn men vi hann undan och nu trampar pappa som ett sajko igen och jag har mjölksyra i benen men trampar ändå för det är roligt.

sen däckade jag lite på deras soffa och mamma lagade mat.
Jag kom hem, varm och luktade salt sommardag och munnen smakade vindruvor. När jag varit hemma i några minuter ringde D.