...leder inte hem

Det låg en död fågel på vägen när vi cyklade tillbaka. En av de små grå med orangerött bröst. Nacken var av och fötterna spretade. Jag passerade snabbt men hann ändå registrera allt det där, och hur de duniga fjädrarna på fågelns mage rufsade upp sig lite lätt och följsamt i vinden..

Det är något fel med skogarna där. Som om det finns något i dem som inte får vila. Ond jord. Ilsken rastlöshet. Det är som om någon betraktar en hela tiden, och det vilar en rysning längs med min ryggrad tills vi passerat och kommer ut på den välbekanta vägen. Om jag skulle vara där efter mörkrets utbrott vet jag att jag skulle vara rädd, riktigt rädd, om livet.

Mamma nämner att det legat gårdar längs med vägen, gårdar som människorna övergav när det började brytas sten några kilometer bort. Det är som om de förstod vad som väntade. Man ser vägstumpar som slutar tandlöst i förvuxna gläntor, rester av grindstolpar vid vägkanten och lador vars blekta röda färg man skymtar mellan träden

En gång fanns här liv. Nu finns det bara rester. Här är vägarna som inte längre leder hem.