hedra maten

När jag äter min tråkiga fula matlådemat så minns jag plötsligt hur jag en gång för några år sedan fick rådet att "hedra maten". Jag gjorde det då, ett tag, planerade fina måltider till mig själv, åt vid köksbordet istället för vid datorn eller framför teven, men snart glömde jag det igen och satt framför datorn och slevade i mig mat, satt framför teven och gjorde det till en kul grej att vara bra på att balansera en tallrik i knät.
Nu när jag stirrar ner i tallriken tänker jag på om kroppen kanske känner av min mattristess, min matensamhet, om den känner att jag egentligen inte vill äta.

D gillar att laga mat. Jag undrar om det är för det som han är så smal. Han känner kärlek till maten så han kommer äta snart igen, kroppen behöver inte oroa sig för näringsintaget. Själv smalnar jag bara av när jag äter ordentligt, och nu när jag är matensam och mattrött får kroppen panik, känner att jag kanske inte kommer äta på ett tag "håll fast i allt du kan" och jag jäser upp till en formlös klimp av överlevnadsfett och reservenergi.
Jag känner ingen heder, men hungern efter dylika ting är alltid stor