"Om du inte är tyst så dör Björne"

"Onsdag och stan är full av folk även om det blåser halv storm ute. Jag traskar runt där och inser ganska snart några saker: Jag känner ingen gemenskap med människorna runt omkring. Inte med någon. Jag är en utomjording, och utanförskapet jag känt i hela mitt liv blir inte bättre av att jag bor i det här staden. Inte alls.
Jag har börjat bära svart igen, för att stänga av. Ansikten runtomkring mig snuddar vid min närvaro en tusendels sekund i taget, bara okända. Ingen samhörighet, bara en kort glimt av igenkännande när kvinnan på bokhandeln säger att hon egentligen tycker Da Vinci-koden är en dålig bok. En stund senare går jag ut med Michael Fabers "Sugar" i en platspåse och sätter mig på en bänk och läser. När mamma ringer och fnissar till över att jag gör en sådan tokig sak som att sitta på en bänk och läsa känner jag återigen: utanförskapet. Vad har jag här att göra. Jag minns inte. Jag stänger in mig igen, jag skulle kunna sitta här inne i en vecka utan att någon ringde till mig och undrade om jag ville hitta på något. Jag undrar vad det är de tror att jag gör som är så viktigt att jag inte kan bli störd. Jag saknar mina vänner som bor där långt borta, åt helt fel håll, och jag går hem igen och känner hur slinga efter slinga av mitt hår lossnar från hårspännena och jag är ett ingenting och ett med universum. Hur det kan samverka får jag inte riktigt att stämma men när jag ringer D för att prata lite låter han trött och jag känner hur jag stör, jag är i vägen, vill lägga på igen och inte ringa honom på länge länge, för han saknar inte mig lika mycket som jag saknar honom och det där svartklädda tar över igen. Jag sätter mig framför teven och läser innan jag hamnar på bloggen och Helena som har lite roliga saker i sin blogg som jag skrattar åt men det där skrattet når inte ända ut för en stund senare är jag ledsen och låg igen och stänger in mig och stänger ute alla andra för att de ska slippa höra vad jag..."