om min D

Nu har jag pratat med D i två veckor och det börjar väl kännas som om jag känner honom en aning.
Men samtidigt inte. Men jag gillar honom mycket.
I alla internetrelationer så kommer man ju ändå till en punkt där man inser att man faktiskt inte är deltagande i den andras liv utan att det hela faktiskt är en sidogrej, en sidosysselsättning.
Att det hela är på låtsas men med en massa allvar inblandat.

Min bästis Jesper höll inte riktigt med: "Men vad menar du, man lär ju känna en människa hela tiden, medan man pratar" och okej; det kanske man gör. Men den människa man lär känna är ju ändå den människa som man fantiserar ihop av de olika bilderna man får av dem.
Jag tycker mig känns D rätt bra, vet vad han gillar och inte, vet vad han varit med och om vad han drömmer om, vi pratar om det mesta.
Men den bild jag gör mig av honom är ju inte han. Det är jag själv som pusslat ihop en helhet av saker han sagt och skrivit..

Så när man då inser att allt är lite på låtsas ändå, fast man inte vill kännas vid det riktigt, så blir man plötsligt medveten om allt det andra med: Jag är inte en del av hans liv ännu. Jag är en post it-lapp fastsatt på glasbubblan som är hans liv och verklighet.
Det är samma sak med honom; han ligger lite utanför min verklighet, även om vi kastar oss in i samtal så snart vi är online samtdigt, även om vi pratar om att ses och gör lösa planer på vad vi ska hitta på då (beroende på vilket av alternativen vi står inför då: vi gillar varandra / hatar varandra / en av oss gillar den andra men blir inte gillad tillbaka / vi känner direkt att vi ska vara vänner.)

Men där kommer vi ändå in på det Jesper påpekade: Man kommer ju ändå gilla personen när man väl möts eftersom man ju faktiskt vet en del om dem och har pratat massor. D och jag kommer ha en massa att säga till varandra, hitta på saker ihop, och det är då vi kan pussla ihop bilderna vi fått av varandra till en helhet, en dynamisk person vars liv man ändå redan varit inne och snuddat vid.

Om det verkar förvirrande är det nog för att det är det. Allt jag kan säga om D är att det jag ser av honom såhär på avstånd gillar jag, och jag tror att jag kommer att gilla honom även när han är närmare eftersom jag på något plan redan vet vem han är.
Men jag påminner mig samtidigt om att jag måste vara medveten om illusionen.