Kl 03.48 måndag morgon
Jag har varit ute och inspekterat affärerna. Julrushen. Människor som bär tusen plastpåsar och ändå har ett missnöjt irriterat uttryck i ansiktet.
Varför köper folk så mycket saker, vad tänker föräldrarna när de köper vissa saker till sina barn? Vad ska det till för att de ska stressa med ett nöjt uttryck, eller kanske till och med, gud förlåte, kunna kombinera sitt nöjda uttryck med att lugnt strosa runt med sina påsar?
Och varför stressar folk så inför julen? Vad är det som gör att de känner att allt måste vara så perfekt och fullbordat; vad hände med den där förväntansfulla glimten i ögat? Byttes den ut mot snowboardinköp till en tjatig son och "Blir julen perfekt om vi firar den här eller där, hos mina eller hans föräldrar?"
När blev julen ett tvång att göra alla nöjda och när började man i sin kamp om perfektion därigenom hela tiden höja ribban för att folk faktisk ska bli det?
Vad hände? Flest prylar när man dör vinner, flest dyra klappar är mest värd som människa?
För ni får förlåta mig, men jag trodde faktiskt julen på något sätt handlade om att samla familjen och vännerna, att äta lite tillsammans, prata om saker som är större än pengar, stress och makt; jag trodde man skulle samlas för att hylla det man faktiskt har gemensamt, oavsett om det är familj eller vänner man älskar mest: Att man har en gemenskap. Att man väljer att vara hos de här människorna på julen för att man väljer att vara där, inte för att man känner att man måste för att man har blodsband eller skyldigheter.
Ni får förlåta mig igen men att agera utifrån skuld gör inget hjärta glatt.
Men att agera med hjärtat gör det.
Varför köper folk så mycket saker, vad tänker föräldrarna när de köper vissa saker till sina barn? Vad ska det till för att de ska stressa med ett nöjt uttryck, eller kanske till och med, gud förlåte, kunna kombinera sitt nöjda uttryck med att lugnt strosa runt med sina påsar?
Och varför stressar folk så inför julen? Vad är det som gör att de känner att allt måste vara så perfekt och fullbordat; vad hände med den där förväntansfulla glimten i ögat? Byttes den ut mot snowboardinköp till en tjatig son och "Blir julen perfekt om vi firar den här eller där, hos mina eller hans föräldrar?"
När blev julen ett tvång att göra alla nöjda och när började man i sin kamp om perfektion därigenom hela tiden höja ribban för att folk faktisk ska bli det?
Vad hände? Flest prylar när man dör vinner, flest dyra klappar är mest värd som människa?
För ni får förlåta mig, men jag trodde faktiskt julen på något sätt handlade om att samla familjen och vännerna, att äta lite tillsammans, prata om saker som är större än pengar, stress och makt; jag trodde man skulle samlas för att hylla det man faktiskt har gemensamt, oavsett om det är familj eller vänner man älskar mest: Att man har en gemenskap. Att man väljer att vara hos de här människorna på julen för att man väljer att vara där, inte för att man känner att man måste för att man har blodsband eller skyldigheter.
Ni får förlåta mig igen men att agera utifrån skuld gör inget hjärta glatt.
Men att agera med hjärtat gör det.
posted by vandrarvild at 12.12.05
4 Comments:
På sätt och vis kan man ju säga att folk agerar utifrån hjärtat, till skillnad från förnuftet. Julen är väldigt speciell för de flesta, det är en tid då familjen samlas och man känner gemenskap.. åtminstone i teorin. I praktiken är det oftast bara förknippat med ångest och prestationer.
Varför så många ändå väljer att fira jul (trots upprepade misslyckanden) är att de har en dröm, en så vacker tro, att familjen kan bli lycklig, kan bli trevlig, just denna julen. Sen blir det ju bara Norén och Kaurismäki för hela slanten ändå. Men det vill man inte tro på.
De flesta jag talat med verkar inte riktigt vara med på att ens familj är som vilka som helst människor. Det är ingen krets av personer som man valt att umgås med. Man har fått dem på köpet, på köpet av sitt liv. Eller det man egentligen har fått på köpet är den biologiska tillhörigheten. That's all there is.. Bara för att man delar genpool behöver det ju inte betyda att man har något gemensamt, eller hur? Fast drömmen om den Lyckliga Familjen Och Dess Gemenskap verkar stenhårt ingrodd hos många..
Den här julen tänkte jag packa min buss med kompisar och sticka ner till Berlin för att se vad den stan har att erbjuda runt juletider. I alla fall garanterat mer gemenskap än en jul med familjen.
T
Ett panikslaget hjärta i så fall. Med drömmar.Sen är det som en bomb som exploderar när alla känslor får utlopp i nån slags, som du säger, Norénpjäs på julaftonen.
Jag längtar mest till stunden när jag kommit hem efter julmiddag och julklappsutdelning och allt är över.
Vad finns i Berlin? Där har jag inte varit.
Sen kommer spriten fram och alla gamla synder dras fram, och julafton blir som det alltid blivit! Mormor smygröker bakom huset, farsan grälar med svärmor och ungarna bråkar. Jodå.. jag säger då det, släkten är värst!
Allra lustigast blir det när föräldrarna är frånskilda, och barnen ska ha någon slags delad julafton. Snurrigt värre. Då om någonsin borde ju illusionen om tomten spricka..
Du nämnde också skulden som drivkraft, det kan jag inte heller riktigt förstå varför man skulle vara skyldig sin familj något. Du har inte valt att födas. Dina föräldrar gjorde valet, och det är deras plikt att ta hand om dig. Någon skuld kan jag inte härleda ur det, men många andra kan tydligen..
Har inte heller varit i Berlin men tar med bra vänner och vi har hyrt någon slags lägenhet/atelje? så det kan bli vad som helst. Glatt gäng med glatt humör ger goda förutsättningar! Efter många år med "alternativt julfirande" börjar jag få in schwungen så pass att det känns ganska lättsamt hela alltet, det här med julen. Tycker mest synd om alla som ser julen som något ångestfyllt, de som du nämner som handlar i panik och vrålar stan runt med galopperande hjärta..
T
jag menar mer på att folk känner skuld för att de t ex inte ägnat sina familj så mkt tid som de borde och en del försöker dölja sin skuld genom att köpa alldeles för många saker eller att vara arga på alla andra i släkten för att de inte brytt sig tillräckligt... sådana situationer. Själv tycker jag min familj är bra men jag är ändå en ensamvarg på flera sätt och längtar alltid hem efter några timmar av familjesammankomster.
Skicka en kommentar
<< Home