Xistens

...och sen när jag läser min egen blogg tänker jag:
Vem är den där människan som skriver? Hon låter lite som jag, fast hon skriver inte riktigt om det jag helst av allt vill skriva om. Som om någonting håller henne tillbaka, kväver henne. Är det därför hon har astma hela tiden nu, för att hon kvävs? Hon kanske inte riktigt vet om hon ska leva eller inte? Tänker hon bestämma sig för att vilja andas snart?

Jag väntar fortfarande på att få vakna.
Det är det jag tänker ska hända om jag skaffar mig en hund, jag har saknat den där hundnärvaron sen jag flyttade hemifrån; promenaderna i vilket jävla väder som helst, grusiga golv och nån som tvingar ut mig, nån som buffar igång mig "Kom igen då Lena, kom, jag måste ut och kissa, därför måste du upp, vakna nu!"
De tror inte jag skulle klara av den, hunden.
Naturligtvis skulle jag göra det. Det sitter i magen, i händerna.
Det är sådana saker som får mig att vilja leva de där bra dagarna; känslan av verklighet i magen, händerna, i blodet. Att blunda och höra sitt eget hjärta och sina andetag och den där känslan av att ha varit här på jorden länge, så länge att jag kan det här med plågorna och livet och kan ägna mig åt drömmarna och funderingarna och andligheten. Så länge att jag har skogen under fötterna och i blodet vart jag än går, så länge att jag med ett leende och en glimt i ögat säger "Jag dog på det där sättet i ett av mina liv, ett svärd genom nacken och ut genom bröstet. Han som mördade mig var min bästa vän." till de som vägrar tro. Så länge jag tror så vill jag leva, för då finns det fortfarande en poäng med min existens.