Hundars ansikten

Jag har tänkt på det förrut men nu slår det mig igen: Jag ser inte på hundar som hundar. Inte alltid. Jag ser på deras ansikten så som jag ser på en människa; när man känner en hund vet man hur de tänker genom att se hur de ser ut.

När man känner en hund är de inte längre enbart en hund, de blir en vän eller en bekant med sina speciella miner och uttryck, ett lätt höjt ögonbryn och ena örat lite på sned betyder något, en tass mot benet och ett gruffande ljud från halsen betyder att de vill ha ens uppmärksamhet en stund; kanske är vattnet slut.
Men när de puttar på en med nosen vill de ut och om de dessutom tittar på en med ögonen lätt vidgade som en uppmanande min kan det betyda " Det är dessutom rätt bråttom, det är stora saker på gång, kom igen!"

Jag pratar med andra djurägare om det, och de förstår precis vad man menar: Man ser inte på djurens ansikten som om de är djur. De är ens vän, ens familjemedlem, någon man känner ganska bra och kan läsa av.
De som aldrig haft djur hemma förstår det inte, en del av dem kör dessutom det där vanliga tjafset om att djur inte kan tänka, fantisera, kommunicera, drömma o s v. Ibland till och med med nån klämkäck kommentar att deras "enda förhållande till djur är när de ligger på en tallrik *höhö*".

Jag beklagar att de aldrig sett längre än så.
Och själv ska jag för alltid minnas hur Cindy låg kvar i sängen, när jag stigit upp, för att krypa in under täcket när min värme fanns kvar och lägga sig med huvudet på kudden och muttra trött om man ville flytta på henne.
Jag ska alltid minnas hur hon flyttade sin sovplats allt eftersom solen flyttade sig från fönster till fönster i huset, och jag ska alltid minnas hur hon slängde vattenskålen i luften när det var tom för att vi skulle komma rusandes när den föll i golvet med en skräll. Jag ska alltid minnas hennes trötta skall när hon ville slippa sina åtta valpar och hennes djupa suckar innan hon skulle somna.
När jag ser bilder av henne ser jag inte en hund.
Jag ser en sedan länge saknad vän.

När jag ser bilder av de andra hundarna minns man dem med, där var hon som alltid ville sitta med huvudet i ens hand(av någon anledning jag aldrig riktigt förstod men det var väl bra stöd antar jag), den andra som alltid la sig nära intill, helst ovanpå, och hade huvudet över ens hals och blåsta varma andetag i ens öra och flyttade efter en om man bytte sovställning, där var Mette som var rädd för det mesta men hade en fläck på ryggen som var formad som en treklöver, där var Daisy som ramlade in i teven och fick den över sig men klarade sig utan skador( bättre än teven, helt klart) Där var mellanhunden Kim som darrade när hon frös och nu finns där Freya som alltid lägger huvudet på sned när man pratar och inte tycker om att vara ensam, och Pegs som alltid lutar sig tungt mot en, med en suck, och lägger huvudet över ens axel. Familjemedlemmar, då och nu.