Hon-monstret

...och när jag sen tänker på hur jag behandlat honom blir jag förskräckt samtidigt som jag blir lite full i skratt. Jag ställer till det för mig ibland, och ibland är det oförlåtligt, som nu.

Jag tycker lite synd om honom som fått en sådan negativ bild av mig när jag av många andra (och av mig själv, men det är ju bara i mitt eget huvud, å andra sidan)anses vara rolig och klok och kanske inte normal men i alla fall tänkande.
Och jag betraktar den där evil-Lena lite utifrån och skakar på huvudet och säger som Baloo: "Störtlöjligt!" inför mina ansträngningar att synas höras och sätta spår innan jag vrider ut mina offers sista tankerester och drar vidare.
Han tycker förmodligen att jag är ett elakt monster som vill riva sönder och trampa ner honom i gyttjan(Söndra och härska) medan jag själv gör det med syftet att faktiskt få honom att tänka själv istället för att dra sig undan.
Så det är ett moment 22.
Min avsikt var att ruska igång. Ändamålen helgar medlen.
Nu har jag ruskat om honom.

Så: Börja tänka nu då.
Jag är inte farlig alls. Jag är bra ett missförstått Hon-monster, utan liv och lustar.