ambivalent

Jag har skrivit det förr: men 'El tango de Roxanne' från Moulin Rouge-soundtracket ger mig alltid en jävla kick. Jag sätter den på repeat och det känns som om jag fylls av röd sammetslen färg igen.

Just idag är jag rätt stark, men jag känner ändå en slags ambivalens inför det här att vara Lena just nu. Jag är en stark person på flera sätt men ibland är jag lite trött på att jag är den som ska vara klok och rolig och snabb med replikerna och alltid aningens för udda för att riktigt passa in någonstans.
Jag orkar inte alltid vara stark eller vettig eller glad eller 'bra på att skriva' eller öppen.
Jag orkar inte ens alltid vara den är personen som är arbetslös och lever på 'försörjningsstöd' som det så fint heter numera och som enligt samhället borde skämmas över det eftersom jag inte är en produktiv människa som samhället kan tjäna på... Jag ÄR den personen. Men det är inte vad jag är. Det är bara något som råkar hända mig just nu. Orsak och verkan.

Jag har slutat skämmas för det men de som man möter uppe på soc-kontoret när man lämnar in papprena varje månad ser aldrig någon av de andra i ögonen; de skäms, de är små och grå och ser ner i marken, en del av dem är nertryckta i skorna och hopplösa och glansen i ögonen har försvunnit för länge sen. Jag kliver in där och frågar och ser i ögonen och skrattar lite ibland. Om det är roligt, det som sägs.
Jag råkar bara vara en av alla dem som söker jobb men inget får, av olika anledningar. Jag råkar bara vara den som istället tillbringar dagarna med att fundera på saker och vissa dagar är jag starkare än andra och varje dag tar jag min tid till att skriva eftersom det är något som inte trycker ner mig eller får min glans eller färg att försvinna.
Jag vägrar försvinna in i det där mörka, jag tänker inte gå den där vägen. Jag vägrar vara grå och något mindre än vad jag är.
Jag vägrar att vara en Någon. Jag är Lena.
Jag anpassar mig inte för att jag inte anpassar mig utan för att jag helt enkelt väderar saker på ett annat sätt. Trots detta är jag ganska trött på att vara arbetslös nu men det enda jag egentligen behöver är vägledning och någon som säger "Det där klarar du naturligtvis, du är stark! Du har dessutom börjat se folk i ögonen igen, det är ett bra tecken."