Henom

Det här är 2005 och jag är 31 år. Jag köper en handduk på Indiska för att den är ensam och bara kostar 15 kr. En ensam handduk. Det fanns inga fler av den sorten. Jag tänkte den skulle vara ensam här hemma med mina handdukar istället för ensam på affären. Mina kökshanddukar är mycket trevligare, och de som är så slitna att det gått hål på dem har erfarenhet nog att välkomna en ny handduk.

På Lindhska står jag och läser i den däringa Jonathan Strange-boken och tänker att jag kan köpa den om jag äter ris och buljong i en vecka. Jag har sneglat på den sen innan den kom ut och nu ser jag på stilen att den är vad jag gillar, lite svulstig och lätt gulligt pladdrig på det sätt att man inte kan lyfta blicken från boken utan att tappa bort sig lite. Man måste vara helt inne i boken för att slitas med. Det är lite som när jag läste 'De vilsekomna' av Frederick Tristan första gången på gymnasiet och hela tiden hade i bakhuvudet att det var ungefär sådär jag ville skriva. När sen Anne Rice kom ut med sin andra bok i vampyrkrönikan; 'Nattens furste' så var det samma sak, jag förälskar mig om och om igen i texter och ordflöden och karaktärerna och jag är fortfarande djupt förälskad i Rices flöde. Skulle böckerna vara en människa skulle jag möta henoms blick med djupt rodnande kinder och glittrande ögon och knappt våga andas. Jag skulle snegla mot henom och se ner i marken men inte få nog av närheten.

I någon människa har jag aldrig varit så förälskad, någonsin. Jag är kär i kärleklen och det vackra men när det gäller människor ser jag det mer som en lek; det är ju bara känslor som är inblandande, inte storhet som texter eller filmer får fram. Jag väljer konsten framför kärleken, för det är i konsten jag är ständigt förälskad. Det är det inre som fascinerar mig; det där osagda som vilar i varje människa som har kraft att uttrycka det. Det är det jag vill åt, jag vill vandra runt i huvuden och se världen från deras ögon. Mina egna har ju redan sett så mycket men långt ifrån tillräckligt.