dagen då jag var en hotad liten fitta

Idag blev vi förföljda av ett stenat sajko. Från Göteborg. Han fick syn på mig när vi mötte honom på gatan och började skrika att han skulle skjuta skallen av mig "din lilla fitta!!!" och när D la sig i följde han efter oss en bra bit och skrek saker hela tiden.

Det är så roligt att det är just på värnhem alla samlas. De som 'bara' är hemlösa är alltid trevliga, de frågar om pengar(som jag aldrig har) och vet när de ska ge upp
men de som knarkar tills det ryker ur öronen: de är inte så lite paranoida.
Vi såg honom inte mer sen, han försvann bortåt stan, men jag hoppas han inte har skadat nån, för så sajko var han.
Innan jag åkte till mams och paps råkade jag ut för nått annat sajko som började skrika åt mig när jag gick på andra sidan gatan.

Jag misstänker att jag är en sajkomagnet. Jag drar alltid till mig en massa galningar, bekräftelsekåta människor som tror att jag ska lösa alla deras problem, eller ständigt höga människor eller människor som på andra sätt beroende av olika saker. Ser jag ut som en som vet en massa saker om en massa saker kanske? Tvivelaktigt.

Varför kan jag inte dra till mig människor som är lika beroende av de saker som jag är? Som böcker som suger tag i en, och kallt vatten när man är törstig och djupa diskussioner långt in på nätterna och att då och då få klappa en ivrig hundvalp med mjuk päls och vassa små tänder.

the story of my life, uppenbarligen.