och det regnade hela tiden när hon var här - vi såg film och traskade i regn och runt på Malmös gator och runt hamnen och... - utom sista timmarna innan tåget skulle gå och då satt vi på trappen och drack iste och en tjej bakom oss käkade på sin lunchmacka och lyssnade på allt vi sa men jag orkade inte bry mig om det eller det faktum att mina ben är vitare än marmor nu.

Det blev prat om ett ex som hon nämnde ibland och jag kände mig tvingad att ta det där uppenbara snacket om vilket jävla rövhål* han är och hur illa han egentligen behandlade henne: Hon vet ju allt det där men jag förstår att vissa saker är svåra att släppa även när tiden gått. Och jag gillade honom inte något vidare. Det var något fladdrigt omoget med honom och nu förstår jag ju. Samtidigt kunde jag ju inte säga det medan de var ihop, eller medan hon var ledsen, kunde inget säga innan ledsenheten övergick till ilska.

Även om hon var här i fyra dagar känns det inte som om vi hann säga hälften. Kom snart tillbaka, sa jag på väg till tåget. Innan sommaren är slut. Nästa sommar är allt annorlunda, vårt liv blir sig aldrig likt igen efter att året går mot sitt slut, tack och lov, men kom snart tillbaka. Kram på perrongen Hej då och sen promenad genom staden med en hungrig D. Hur kändes det att presentera Malmö som sin stad nu då? frågar han och jag rycker på axlarna; staden är inte min. Den ägs inte av någon. Det är bara här jag råkar befinna mig just för tillfället. Resan är långt ifrån över. Men det här är ändå hemma.


*rövhål måste sägas på skånska. Mer effektivt då. Roligare.