som ett Jag själv

Jag tar en snabb promenad runt stan och är hemma en timme senare, rödvarm och full av intryck. Någon sa en gång att jag har ett sätt att lägga märke till saker som andra inte alltid märker. Jag funderade på det på vägen, efter att jag sett en napp i ett träd men nej, jag tycker snarare att jag kanske ser samma saker som alla andra, men kanske inte på samma sätt.

Det luktar sommar och avlopp runt stan. Det är som om all skit som samlats sen förra sommaren plötsligt börjat jäsa och nu hotar att spränga varje rör under marken. Lukten smyger sig upp genom varje brunn och blandas med blomdoft och avgaser. Mitt i allt det där går jag och tänker att jag inte ens kan sitta ordentligt på en stol, att allt det där om hyfs och vänlighet som alla fick lära sig som barn gick mig helt förbi: Jag var och förblev i min egen värld och nu när det kommer till kallprat blir jag full i skratt och vill svara konstiga saker på frågor där jag borde le och nicka och hålla med. Jag är alla gånger en katastrof i fina middagssammanhang men kan ändå inte låta bli att älska den sidan av mig, för att jag inte kan sitta still på en stol eller låta bli att säga vad jag tycker eller för att jag alltid måste röra vid saker för att känna hur de känns med handen, inte bara veta hur de ser ut inför mina ögon. Jag vill klappa varje hund jag ser, till och med dem som man ser luktar konstigt, och snuddar vid buskar jag passerar och husväggar och staket. Jag balanserar på trottoarkanter utan att tänka på att jag gör det och någonstans där kan jag ana varför människor ofta, roade och ibland halvt förfärade, säger "Nej men LENA!" till mig.
Det är när jag inte uppför mig som alla andra, men likväl som mig själv.
'
'
'
'
'