Jag funderade på en kortare bloggpaus men så kom jag att tänka på hur jag satt på bibblan igår och skrev om nån teori jag har.

Jag sitter i ett rätt stort rum, det är bara jag där. Sex tomma bord och så jag vid ett av dem.
Plötsligt sätter sig en kille mitt emot mig. Passade nog när jag skrev något om vad som är skrämmande och något om sajkon, så jag hajade till såklart, tänkte det var någon jag kände.

Men nej, han är mig helt okänd. Han sätter sig vid mitt bord, suckar, drar händerna genom håret, ser lite på mig innan han drar till sig tidningen som ligger mellan oss.
Han slår upp den, slätar till sidorna på den mycket noga, drar med fingrarna längs med mittenvecket vid häftklamrarna och sen börjar han bläddra, allt medan jag själv ser skeptiskt på honom i ögonvrån och väntar på att han ska börja prata. Det gör han inte.
Han suckar lite till och jag koncentrerar mig på det jag skriver för att slippa prata med honom.

Jag inser att det är något som jag tycker är lite jobbigt: att någon inkräktar på mitt självutnämnda drottningdöme vid ett bord, och möter man deras blick börjar de alla gånger prata med en varesig man vill eller inte.

Och där är det där svenska igen. alla som sitter på bussen, en på varje dubbelsäte, och inte prata med andra och inte låtsas om andra människor som står i samma kö.
Jag blev så trött på mig själv när jag kom på det. Jag tyckte han var jättekonstig som inte satte sig vid nått av de andra borden när alla var tomma. Jag trodde han var nått sajko först men när han inte sa vidare mycket så ignorerade jag honom bara.

Han hann inte börja prata med mig innan hans flickvän(eller var det hon som ville vara hans flickvän; han verkade besvärad när hon lutade sig lite mot honom) kom, och han reste sig för att gå, lämnade mig synnerligen lättad men med aningens mer att skriva ner