sätta spår

Jag gör poesi av kylskåpsorden, äter salt mat och längtar ut i solen.
Så snart jag kommit ut i solen längtar jag till skuggan. Så snart jag gått en bit vill jag sitta på en bänk. Istället hamnar vi på Malmös gigantiska kyrkogård där allt är symmetriskt och lite tråkigt fast snyggt på ett dödsallvarligt sätt, jag lägger huvudet på Ds mage och tittar upp i himmelen. Hans mage kurrar lite, vår ensamma plätt blir befolkad av andra besökare så vi går hem via Lidl där jag muttrar högljutt över deras icke-existerande varunerpackningsyta och sen somnar jag i sängen hemma och är fortfarande irriterad och rastlös när jag vaknar till igen

men sen händer Orons bok(som jag tycker Ozzy ska läsa), och jag släpper all oro med en djup suck, men rastlösheten ligger kvar, jag stirrar ut över hustaken och tänker alldeles för mycket på framtiden, en tid som inte är här ännu men ändå börjar sätta sina spår i mig. Jag vågar inte skriva, jag närmar mig datorn med fruktan: ingenstans hittar jag hem, men hemma är jag likväl

nu blir det te och bulle framför hockeyn.