stranger than fiction

Ibland hinner ens förflutna ikapp en på något sätt. Det kan vara genom ett brev man får eller någon på gatan som påminner om någon av de där skuggfigurerna som ens förflutna av någon anledning håller kvar i. En av mina skuggfigurer är ett ex. Han som jag flyttade till Västerås för. Han som kunde vara elak översittare och inte så lite nedlåtande. Jag lämnade honom. Han flyttade från stan sen och mer än så var det inte.

Idag på vägen hem möter jag honom på övergångstället. Han ser mig inte. Efteråt förstår jag hur lättad jag är över det. Han ser lika sluskig ut som han gjorde ett tag när han lät håret växa, och nu är han nästan helt gråhårig. Samma fula klädstil, samma brillor. Han bär en systempåse och bor uppenbarligen på min gata. Min illusion om Malmö versus mitt avstånd från allt det där som tidigare var mitt liv rämnar lite tills jag kommit innanför dörren och tänker "Vad i helvete gör HAN här? Han pluggar väl, om han bor i studentbostäderna. Då var det honom jag såg på stan för ett tag sen, jag trodde det var någon som var väldigt lik honom, men nejdå..."

Skuggorna rör sig även över mitt ansikte. Jag undrar om det betyder något men varför skulle det göra det? Världen är uppenbarligen inte tillräckligt stor för att man ska slippa undan sina ex trots att man flyttar 60 mil.