och jag valde den minst använda

Jag vill ha potatis med brunsås. Bara sådär. Hemma finns det ingenting, alla affärer har stängt och jag är sugen på läskeblask och potatis. Mitt enda alternativ här hemma är hårdmacka med ost.

Oh, the pain!

Nyss när jag skrev på min spöknovell var jag tvungen att sluta skriva den för jag skrämde upp mig själv som fan. Jag tyckte jag såg saker i ögonvrån som rörde sig, och det knäppte till ute vid soffan och det drog plötsligt kall luft över mina ben.
Jag tror jag ska börja skriva novellerna i fullt dagsljus, på samma sätt som jag ibland kollar på en del skräckfilmer på dagen, med lågt ljud, för att jag vill kunna sova den närmaste tiden. Men varför ser jag på saker om jag vet att jag blir skraj? Jag tycker det är lite dumt samtidigt som det är en sån jävla kick.


...men så kommer det upp bilder i huvudet istället. Nu kom det en bild på en gles lövskog och bortom det ett rött litet slott. Man skymtar det bara mellan träden, taket är svart och fönstren på de övre våningarna är runda.
Om det nu är så att man har sett alla bilder sådär tidigare så är det ju bra, men varför sparas det och dyker upp lite när som helst? Jag har aldrig sett den här bilden innan nämligen. Vad var det som gjorde att den kom nu? Jag får alltid bilder i huvudet, jag vet aldrig var de kommer ifrån.

Och om det bara är bilder som jag själv skapar: Var kommer de ifrån? Miljontals fragment av bildinformation som jag tagit till mig och som nu bildar nya pussel. Men varför.

Baserat på en teori jag läste i en sjaskig pocketbok på åttiotalet så kan jag aldrig låta bli att tänka på det här när det händer, när det kommer bilder som jag aldrig sett innan:

Teorin går ut på att man vid varje val man gör skapar en ny livslinje, en ny dimension, och den gamla livslinjen som INTE gjorde det valet fortsätter på sin egen linje. Vilket betyder att man snart har miljontals Jag i andra dimensioner som lever på de där "Om jag hade valt sådär istället" eller "om jag hade stannat kvar hos honom"-linjerna. Hänger ni med?
Så man är ett Jag i alla de där dimensionerna men med olika medvetanden, olika liv.
Om jag inte hade gått skrivarlinjen så hade jag kanske varit tillsammans med T fortfarande och hade haft fem barn och jobbat på Scan, eller om jag hade stannat med den där personen hade det kanske lett till att en annan person inte hade tagit livet av sig och det i sin tur hade lett till att..... o s v.
Den är ganska rolig, den teorin.
Men poängen är att en sådan teori skulle kunna förklara varför man får bilder i skallen av platser man aldrig besökt, varför man genast känner sig hemma på en del platser och känner igen en del människor. För att de andra-valen-delarna av dig kanske hamnade där,

Trots det måste man lita på att man är på rätt plats hela tiden, att man valde rätt ändå.
Men det är lite kul att tänka på allt det där som kunde ha blivit, och allt det som man gladeligen slapp ifrån. Det är en väv av liv där alla människor på jordens berörs av andra människors val, hela tiden.

och med det önskar jag er en god natts sömn.