Lenas svengelska modeblogg

Jag 'outade' en framtidsplan för syrran idag(via sms för jag vågade inte ringa och säga det rätt i hörseln på nån i min familj) och hon tyckte det lät bra. Jag har inte velat säga nått till mamma och pappa för de tjatar bara om pengar och sånt som jag ändå oroar mig för, så jag väntar lite. Eftersom de inte ringt under kvällen antar jag att syrran inte skvallrat(än) och jag spenderade tyvärr min ensamtid när D var på fotboll framför teven trots att jag hade tusen andra planer.


Ibland funderar jag på att ändra mig för att människor kanske ska gilla mig mer.
Det brukar gå över rätt snabbt för take it or leave it men just nu är jag rätt trött på mig själv, den s k stil jag tagit till mig, alla kläder jag har, att jag bara har gympaskor och att jag saknar så många av mina klädesplagg kanske mest för att de ligger hos syrran eller hos mamma i Kumla. Jag har en bild av hurdana kläder jag skulle vilja bära men de påminner inte alls om det jag har hemma nu. Och det som ligger hemma här nu är samma kläder som jag hade med mig i september när jag tog tåget hit med alla de där helvetestunga väskorna.

Jag behöver en stor summa pengar och en vän som kan gå och handla kläder med mig. Allt jag ser när jag själv är ute tycker jag är skitfult, har crappy färger(Oh, ja, det osar svengelska här ikväll, känner ni inte doften av kidneypie och midsommarfirande?) eller så ser det ut som om det kommer paja efter en tvätt. Eller så är det handtvätt på skiten. ORKA tvätta handtvätt.
eller så ser kläderna ut som de gjorde när jag gick i högstadiet och jag får bara kassa flashbacks av det och vill inte se ut som en fjortis (H&M)eller en tant(Kappahl).
Den enda affär som jag verkligen verkligen gillar är Noa Noa men det kostar tusenlappar att bara gå in där. Jag borde anmäla mig själv till en Gör om mig-tävling på teve. Kanske kastar de in nya brillor, ny frisyr och en massa coola skor.

Jag gillar inte nya skor. Jag tycker inte om tanken att vara långt hemifrån och ha skavsår som jag tvingas gå hem med, eller blodfläckar i nya skor, blod som torkar in i hälen eller på tån av skon och som sitter där som en blodig påminnelse resten av sommaren.

Men jag behöver ett lyft. Big time. Jag har glömt vem jag var förrut, glömt vad jag tyckte om för kläder och om jag hade en personlig stil så har jag tappat den nu. Jag vill ha ny frisyr och ny hårfärg(har bestämt mig att bli blond igen)
Jag är den där "På väg att börja känna sig jävligt gammal"-kvinnan som sitter på handlarns trapp och gråter, inte övergivet utan av ren frustration, cynisk av ensamhet i en stad som känns hemma men där ingen vet mitt namn, där jag kan traska runt i timmar för att lära mig hitta men som ändå aldrig hittar till det där speciella stället som bara känns rätt in i hjärtat.
Ibland får jag för mig att jag är ensam i en alldeles för stor stad
men det är inte ensamhet som skrämmer mig