skynda på lite

och sen kommer den tillbaka igen, som en sårskorpa jag inte kan låta bli att klia sönder.
den där känslan av att vara ensam även om jag sitter i ett rum med folk, känslan av att vara någon annanstans än här, just nu. jag bakar bullar för att komma närmare min jordliga verklighet, men det kliar ändå. Jag är så fruktansvärt ensam i mig själv och för andra, och jag vet att inga krig i mig kan stoppa det. Jag spricker sönder i bitar, han hittar mig lätt när jag går min väg, följ mina spår, men skynda på lite, det kliar och blöder