vännen min, du är världsbäst i alla lägen

mina vänner brukar roade påpeka att jag alltid vill samla mina vänner i den stad jag befinner mig i.
själv tycker jag inte det är så underligt: jag vill samla flocken på samma plats, vi utför våra stordåd bättre då. och jag har fortfarande barnsliga bilder kvar av hur vi fikar i timmar och pratar och ger varandra insikter och råd.

man behöver sina vänner, och de som stannar kvar efter stormarnas dödande effekter är de vänner som jag håller fast vid nu och om femtio år. vi behöver varandra. kräver inte. pratar vi inte på några månader gör det inget, vi tar igen det genom fem timmar på telefon, och man vilar i att veta vem man kan ringa och vart man kan spilla ut sitt hjärta om man behöver det, för vännerna torkar upp det med kloka ord och lagar med lätta verbala beröringar.

den människa är ensam, som har stor familj men inga verkliga vänner

tack för att du finns.
för visheter och ordvitsar, för sena nätters timmar och gryningarna i tanke och hjärta. utan dig vore jag ordlös och dammiga tankar