att minnas

Det åskar över staden. D ringer i pausen och frågar hur jag mår. Jag säger det är bra, men att jag inte är så frisk som jag inbillade mig när jag stressade iväg för att fika med Helena.
Det blixtrar till igen och jag funderar när jag senast var med om att det åskade nästan en vecka efter min födelsedag.
D låter lite trött. Jag hör hur bilar passerar på hans sida av stan. Jag har umgåtts med honom konstant i en vecka men lägenheten känns underlig utan honom, speciellt när mörkret fallit. Vi kanske tar en öl senare, jag ringer när jag jobbat klart, och åskan kommer närmare hela tiden. Det drar över golvet men jag vill inte stänga dörren. Istället drar jag täcket närmare, ser till att fötterna är täckta. När vi lägger på ser jag på teve att de visar dokumentären om flickan med sjukdomen, den som får henne att åldras snabbare. Hon fnissar bakom händerna när hon säger att hon önskar sig löss i present "Förstår ni? För att jag inte har något hår!" Hon fnissar igen, kiknar nästan. Ett år senare är hon död, men just det där kommer jag alltid att minnas av Hayley