medelhavsvibbar

Jag är 32 och har växt upp i en småstads/stads-miljö, varit en badkruka i större delen av mitt liv*, inte varit längre söderut i Sverige än Gbg innan jag träffade D.
Igår såg jag mina första maneter. Sånt där man ska se när man är liten och ute och badar med sina föräldrar och en störig äldre syster. Jag stirrade ner i vattnet i flera sekunder innan jag insåg vad det var jag tittade på. D reagerade med skepticism "Har du aldrig sett sådana förrut?" och jag blev barn igen, som om allt det där jag missat med åren kom tillbaka.
"Kolla hur de rör sig! De lyser ju! Är alla brännmaneter? Är de slemmiga?"
"Ja. De heter ju Jellyfish."
"Jo, jag vet. Undrar om det är olika sorter, de där med ostbågeformerna och de där spretiga.Det ser ut som i The Abyss, när de rör sig. Fint!" Jag stirrar ner i vattnet en stund, vi byter plats och medan D fotar klättrar jag genom staketet runt fyren och sitter mig vid kanten, stirrar ner på manterna där. Utan att jag vet det tar D en bild på mig. Det ser ut som om jag har dvärgben.

På andra sidan fyren ser vi en utter. Det måste vara en utter. Le Utter. Luther. Han stirrar på oss lite, jag försöker prata lite med den men den hoppar ner i vattnet, gör bubblor på ytan, vänder tillbaka, skakar på sig som en hund när den står på stenarna i solen igen, tittar skeptiskt på D och mig men poserar lite snällt så pass länge att D hinner få några bilder på den.


* Badkruka för att jag inte velat bada där jag inte ser botten, plus att jag inte är uppvuxen med sandstränder utan slemmiga sjöbottnar och slemmigt vass och ruttnande växter som man ska kliva på för att ge sig ut i iskallt becksvart vatten. Jag har hela tiden en känsla av att nån ska komma och dra ner mig under ytan dessutom. Jag gillar land. Och skugga.