nevermore

"Fullmånen lyser klar. Natten är snart förbi", citat ur en dikt som jag aldrig minns vem som skrivit. Men varje gång det är fullmåne dyker den upp i huvudet. "Snart finns ej heller vi" slutar den med; Orkar jag tänka på alltings förgänglighet i natt.

Nej. För då håller jag ju själva levandet ifrån mig.
Igår postade jag ett brev till vännen Z och idag känner jag den där blöta hundlukten igen, den som jag kände minuterna innan jag fick smset av pappa om Peggys bortgång. Jag vet inte varför det ska lukta just blöt hund, kanske för att den doften är något som jag reagerar snabbare på.

och jag känner att jag vill berätta om Peggy. Utan att gråta igen? Omöjligt.


Det är någonstans under de där första timmarna som man blir kär. Man omfamnar och lär känna. En ny hund och familjemedlem. Man lär dem sitta och gå i koppel, man lär dem att inte hoppa upp på folk och man lär dem en massa annat för att de ska funka.
I samma veva upptäcker man deras personlighet. Peggy ville sitta i en knä och lutade sig emot en med en suck, hon lade huvudet över ens axel och kunde somna sådär medan hon snosade med fuktig nos i ens nacke. Hon litade på att man skulle hålla henne kvar, för det var så vi gjorde; vi höll om och höll av, tog hand om. Hon somnade sittandes i ens famn från det att hon var tio veckor gammal fram tills att hon var tio år, hon buffade en på armen för att man skulle släppa upp henne i knät, satte en tass på ens ben för att man skulle klappa henne, hon snarkade när hon sov och var en sån där hund som alla gillade. PeggyLee kallades hon för, och om man låtsas-ylade så hängde hon snart på med ett mullrande långt nerifrån strupen. Hon var den den där hunden som man kunde tänka sig le, och hon påminde emellanåt lite om en björn.

och vad finns mer att säga? Min familj är tre man kort inom några veckor. Freja och Peggy kommer inte vifta mer på svansen när man kommer, inte yla lite emot en för att man ska klappa dem och böja sig över dem och busa lite. Ingen hund kommer ta in arm i munnen för att dra runt en som för att visa upp en . Ingen hund kommer krafsa sig upp i famnen på en eller somna i ens famn även om hon hotar att ramla ner. Ingen fågel kommer kvittra vad som låter på" Är det du?" när jag kliver innanför dörren, eller svara när jag visslar.

Innan det händer har man inte en aning om hur tomt det faktiskt känns, hur stor del de tog av ens liv ändå. Mina händer minns pälsen på dem, jag minns lukten och skeenden, det ligger fjädrar kvar där hemma, små dun som blåser fram som om de legat och väntat på att jag ska minnas

men ändå. aldrig mer.