avlägsen

Om en timme ska jag vara på jobbet. Jag är lite mindre låg nu, men ändå; det är något mer. Jag färgade håret men det blev inte bra. Funderar på att återgå till redhead eller blondie men det kräver lite mer tid.

När jag pratar med syrran säger hon att mamma skulle vilja ha en ny hund, fast en liten en som hon kan ha i cykelkorgen. Mamma hade pratat om Peggy hela tiden när hon var där i onsdagskväll, och Dina, hunden som blev kvar och som aldrig varit ensam, springer efter dem hela tiden och kollar så att inte de också ska försvinna, samlar flocken, och blir jätteglad när E kommer, för Dina är lite av Es hund.
Freja och Peggy var mer min, Dina skaffade de när jag flyttat iväg och pluggat i en annan stad, så hon känns mer som en avlägsen kusin än en familjemedlem. Men ändå blir hon glad när man kommer.

Ibland kan jag sakna hundar så mycket. Den kravlösa kärleken och svansviftandet, och den tillitsfulla sömnen intill en. Att prata med dem och veta att de kanske inte alltid förstår orden men de känner känslan. Alltid när jag var ledsen förrut hade jag en hund som kom och krafsade på dörren och ville in, som lade sig nära en, som ibland ville ligga tvärs över en som om man var en mänsklig kudde. Och när man ville gå ut och gå de där långa promenaderna så var de alltid med på det och klagade sällan. Vår första hund klagade bara lite när man ville värma kalla fötter på hennes mage. Då kunde hon lyfta huvudet och titta på en ungefär som ett "meh, lägg av!" och när man gjorde det så suckade hon och somnade om efter att ha sneglat på en lite en stund för att vara säker på att man inte skulle försöka igen.