snack om mina blommor

En av mina favoritblommor är Monstera. Jag vet inte om det för bladen eller luftrötterna men jag har en monstermonstera *hähä* i fönstret som jag ska plantera om, men just nu är det en röra av luftrötter och för liten kruka. Men nu när jag står och fixar med den märker jag en lustig sak:
En av luftrötterna har börjat växa ner i en glipa vid fönstret, en glipa mellan fönsterbräda, fönster och väggen. Först tänker jag låta den vara men jag vill se om den verkligen växt eller om den bara placerats där medan jag trixade med dem.
Den har växt ner en halv decimeter. Jag har inget märkt, för jag brukar bara vattna dem och ta bort gula blad.
En halv decimeter, haha.

Sedan märker jag att en av de där blommorna som "alla" har, som får långa skott med blad på som man kan ta loss och stoppa ner i jorden direkt, den har i alla fall satt skott i en annan blomma och jag vill ju inte gärna rycka loss den utan jag klipper bara bort den långa skottgrejen och låter den rotade nya blomman sitta kvar i krukan.

Jag har flera blomsorter som samarbetar med varandra. Gullrankan(som tidigare växte längs med hela min vägg när jag bodde i V-ås men som nästan dog när jag flyttade till tybble och sakta börjar återhämta sig nu) bor tillsammans med nån slags palm och höstglöd. Och i köket har jag två palmtyper plus den där jag inte vet vad den heter men som får skott hela hela tiden, i samma kruka. Och alla verkar må bra där.
[I mitt huvud snackar de med varandra. De har blivit polare nu när de delat kruka ett tag. Mig hatar de ibland, som när det varit varmt och jag lovat vattna dem på onsdagen men väntar tills fredagen. Snacket som går på fredagsmorgonen är inte att leka med, jag är glad att jag inte är där och hör det då. Fredskallan är den som är mest tyst, för hon lider i värmen trots att hon blommat sen i april, och Monsteran är gammal och vis och har varit hos mig längst så han är på min sida"Ge henne lite mer tid, vi får snart vatten, tro mig, jag har varit med ett tag!". Men de andra tasslar skit om mig men när jag kommer med vattenkannan tjoar de som fan, och när vattnet träffar jorden låter de alla höra en belåten suck "Aaaaaaah. Ååååh. Sköööönt" och sen är jag poppis igen.]


Jag blir så fånigt belåten när mina blommor får nya blad. Eller som nu, när jag klippte ner kaffeplantan och bara stack ner det avklippta i jorden igen, och alla blad gulnade men nu när jag ska ta bort dem ser jag att de gula bladen skyddat små små gröna blad från solen, och skotten har hunnit rota sig och döden inträffade aldrig. Den bara vilade, skyddade sina små. Och nu är där liv igen. Jag lyckades; de rotade sig. Varje gång jag ser på blommorna ler jag och tänker "Jag kunde".