det är en solig dag, och barn skrattar utanför

Första juli och jag är i parken med S och hennes två pojkar. Jag kommer hem med sand i väskan och gräsfläckar i arslet, hungrig som fan och med hud som luktar solbränna och salt.
Vi hann prata lite om förhållanden och S säger att om man lever långt ifrån varandra så är det jätteviktigt att man kommer på ett sätt att hålla kontakten. Hon förstår, liksom jag själv, hur viktigt det är för att det ska kunna hålla, och det där tänker jag på när jag går hem igen; att det dels är viktigt att ha kvar ett liv där man bor och inte flytta över det till en annan plats i förväg, och att det dels är viktigt att ta sig tiden att prata med varandra när man inte bor i samma stad.

Jag har betraktat distansförhållanden lite på håll förrut, och det verkar som att om det ska funka kan man inte hålla på som man gjorde i början, inte prata om riktigt samma saker. Det har med illusionerna att göra det med. Att byta ord och tankar via nätet är en illusion även om man har träffat varandra i verkliga livet. För man missar fortfarande tonfall och uttrycken, minerna och rörelerna.

Och nu i mitt eget distansförhållande är jag ganska nollställd: Jag kan inte säga att något är fel, för det känns ändå bra. Det är bara det att varje samtal lämnar mig med allt det osagda som jag inte hann få med, och jag får väl börja ringa honom oftare och be honom betala halva min telefonräkning, eller komma på något mer sätt att ha kontakt med honom på, för jag är inte helt nöjd med saker som de är nu.

Och vad blir jag för person av det här? Kan man påpeka saker utan att gnälla? Har jag, i min strävan att inte vara en standardflickvän blivit just detta? Är det bättre att släppa en människa fri så att han får stanna av egen fri vilja?
Och varför känns det nästan alltid som om jag är den som böjer mig mest i alla förhållanden, så att jag till slut inte är den de blev kär i utan någon helt annan, en förvirrad version av Lena som är förvirrad just för att jag slutat veta vem jag är? Okej, nu skriver jag detta med lågt blodsocker och det är bara en dag när mina känslor känns som om de ska explodera i dramatik och Oh-anden och måsten. Jag har suttit i solen när jag hellre sitter i skuggan, och jag vill vara ensam men inte med mig själv. Men att skriva ner saker man tänker på, för att utifrån detta komma till en slutsats har alltid funkat för mig. I skrift ser det irrationella ännu löjligare ut och det djupa som inte satt spår redan i grundtanken kommer snabbt att försvinna in bland alla andra texter och bokstäver jag skriver men när känslorna kommer så kommer de. Man kan inte sopa undan dem helt. Då är det bättre att betrakta dem lite utifrån och se hur det känns inuti. Och sedan sopa bort dem.

Det är en solig dag, och barn skrattar utanför. När jag släpper ner håret över ryggen så är det fortfarande lite kallt och fuktigt från duschen tidigare