Z

Statsparken lever igen.
Två timmar i vårsolen har lämnat märken på kroppen efter linnet och BH-n och jag kliver hem varm och nöjd över att jag skrivit en massa dagbok som jag funderat på att skriva länge. Saker som bara skvalpar runt i skallen utan mål eller mening, och jag får några värdefulla insikter där i solen med och längtar plötsligt ut i skogen med en styrka jag inte känt på länge. Det är som om någonting ropar på mig att komma hem

Pratar med Z på telefon men glömmer fråga om avfärgningen på håret. Jag tänkte bli blond igen, sådär råttfärgat trist blond som jag var innan(i själva verket är det inte råttfärgat utan ganska ljust med svaga skiftningar åt rött, vilket är underligt för ingen i släkten har den minsta antydan till rött i håret, är jag en oäkting eller är det röda bara en rest från tidigare liv?) för jag orkar inte hålla på att färga håret mer men om jag avfärgar det utan frisörtips innan så kommer jag med största säkerhet att bli rosaorange i skallen med tanke på färgen jag har nu och hur ska jag kunna jämna ut det med nått som är mer grönblått, undrar jag.
Dessutom vill jag klippa mig och litar mer på hennes tips än okända frisörer på stan.

Z och jag pratar möjliga harry potter-avslut och alla sidohistorier vi vill läsa, och jag pratar givetvis en del om D och hon berättar i sin tur att hon hittat ett hus nu och att hennes N börjat en "Starta eget"- kurs, vilket leder in mig på sakerna som jag själv vill starta och drömmarna jag har. Men Z måste iväg, ta en promenad innan solen försvinner, och när vi lägger på kommer jag på fler saker jag måste ha sagt, för vi har inte pratat på väldigt länge,och jag vill berätta om en av Ds företagsidéer som jag spånat vidare på, och jag vill berätta om min systerdotter och sakerna runt omkring
...och sen den här känslan jag har av att vi glider ifrån varandra helt i onödan

Ett ögonblicks vemod slungas igenom mig.