de tysta betraktarna

...och en tanke kommer över mig. Det kan se ut som om 'alla' bloggar men även nu finns där utanförskap, kanske märkbart på andra sätt än tidigare? Där finns de som skriver mer eller mindre bra, och de dyker upp hela tiden, och sen finns de där som bara betraktar, som klickar mellan sidorna på jakt efter det redan sagda som kan ge dem en känsla av trygghet; tryggheten att någon tänker som en själv och har förmågan att säga det som man själv inte kan få fram. Kanske är det därför kommentarerna uteblir: Ibland vet man helt enkelt inte vad det är man vill ha sagt, det är en känsla mer än ord, och har man inte orden som drivkraft förblir man tyst, och läser vidare, passerar tyst förbi och sätter inte ett spår innan de går men hoppas att de en dag ska hitta samma längtan, eller är det tystnaden efteråt man väntar på