gamla texter

jag repade upp samma saker igen, en väv upprepade vävda ord, vävde upp repade ord, ordrepade uppvävda....

jag var densamma men en annan, hur jag höll mina ögon fästade vid dig, du som fastnade som trycksvärta på mina fingrar, hur allt jag rörde vid färgades av dig och ditt,

som tidningspapper, ett urklipp att spara till senare
pressade jag in minnet av dig mellan dammiga sidor, bland inredningstidningar och fågelfrön, jag vek försiktigt ihop varje del av dig till en nätt liten fyrkant

in mellan bladen i boken, in med boken i hyllan igen
för att glömmas bort och tas fram senare när pappret blivit sprött som fjärilsvingar och torkade löv

då kan jag tillbringa en tid med att veckla upp dig igen och minnas
En gång var jag älskad för den jag då var, hon med solskensögon och regntunga tankar, hon med hopp och trygghet i rörelsen


men så störtade det över mig igen, en vattenklippa, en dans av darrande fjärilsfingrar,
gula varsamma blommor mot min arms hud. Du som andetag i ett hav.





"Stjärnor föll genom natten. Vi hittade en ö bland ängarna, en miniatyrskog bland blommor. Det var sommar och dagg på gräset, luften varm men fylld av ljud.
Det tveksamma prasslandet av tyg mot grässtrån och grenar. Jag kunde höra ditt hjärta vara djupt där inne, dolt från mig, tills du öppnade dina ögon mot himmelen.
Du sa att det fanns nätter som du visste att allt var oändligt, men att det ibland skrämde dig på samma sätt som det fyllde dig. Det var bara sanningen om livet som kunde lugna då, eller spegelbilden av dig själv.
Jag mötte dina fingrar, varm handflata, handled med puls, mätte dem med munnen, vilade mina läppar just där handled blir tumme.
Du som andetag i ett hav av glittrande mörker, ditt hjärta som stjärnfall.
Så vi föll genom natten tillsammans.