Oh, the terror!

Borde man inte efter flera år av skräckfilmstittande vid det här laget ha insett att det kanske, mot förmodan, inte kommer att komma ett filmmonster hem till en bara för att man sett dem i en film?
Borde man inte insett att den onda flickan från filmen, hon med håret i ansiktet, troligtvis inte kommer att stå vid ens säng en natt bara för att man sett henne i en film tidigare under dagen.
Borde man inte vid det här laget ha insett det realistiska i sin egen skräck; att filmen är en trigger till allsköns undermedvetna rädslor?

Det borde ju vara det mest logiska, förnuftet borde ju tala för sig i de här situationerna: Det är på film, det är skådisar som man sett förr och kommer se igen, man kanske till och med ser innan hur plotten kommer vara och inget är speciellt överraskande. Man kanske inte ens gillar filmen när man ser den. Men ändå kommer bilderna tillbaka senare. En del av dem bleknar inte riktigt, en del filmer tar flera år på sig att försvinna. Men inga monster, våldnader, zombissar, mördade barn står vid ens säng när man ska sova och man försöker hålla tankarna borta så mycket man bara kan. Man tänker att man är trygg.

Snart ser man ännu en skräckis och man vet samtidigt att man kommer att bli hur skraj som helst sen när man ska sova; även om man ju VET att det inte kommer dyka upp nån från filmen.
MEN, och det här funderar jag på varje gång;
Man kan ju faktiskt inte vara riktigt riktigt säker. Bara för att det inte hänt tidigare under ens levnadsår så finns det ju fortfarande en risk att det skulle kunna hända. För att man ska vara lite på sin vakt, eller för att man ska inse sin egen persons värde, jag vet inte.

Man är aldrig riktigt säker ändå.