det rör mig inte mycket i ryggen

Som med allt annat känns det som om det här bloggfenomenet inte rör mig mycket i ryggen trots att jag själv är en av alla dem som tror mig ha något att säga.
Jag skriver för att jag kan och måste. Man skriver för att man blir hes av att skrika för länge och måste hitta en annan utväg. Man skriver för att man måste säga saker när rösten av skriakdet är för hes för att höras.
Det här bloggandet rör mig inte märkbart i ryggen, det killas till lite ibland men egentligen skriver jag ju lika mycket som innan, fast på annan plats.


Nån dag snart kommer det tillbaka; det här lystna ilskna som måste förändra världen.
Nu i dagarna har jag fullt upp med att klara min egen överlevnad.

...som om jag måste förklara mig för er. Mina vänner vet om min förmåga till betraktelser av alla sidor av livet. Men min rastlöshet kommer tillbaka nu, känner jag. Jag måste ut och riva ifrån nånstans.


Nu läste jag en annan blogg om sniglar. Det är alltså inte bara jag som funderat på dem. Intressant.

Nån dag för ett tag sen, när jag och Pia stod lutade över en lurvig larv på vägen genom Oset berättade jag för Pia om en dikt jag skrev när jag gick skrivarlinjen.
Om att jag betraktat stjärnorna där uppe på himmelen och känt mig liten.
Men att jag gick ut i skogen och sökte tröst vid en myra. ´
Perspektiv, mina damer och herrar. Perspektiv.