En snäll flicka

...vi är otrogna vår anpassning. Så skriver Anna Hellsten i senaste ETC som jag nyss länkade till.
"I parken sitter en kvinna och är fängslad i sin egen kropp för att hon glömde hur man anpassade sig. Varje dag tar hon en dusch, skrubbar sin hud, schamponerar alltid två gånger och använder balsam med citrondoft, tvättar alla kläder, och ändå så försvinner det aldrig. Hon blir liksom aldrig riktigt ren. Och när hon ser sig i spegeln så undrar hon vad det är hon ser. Är det här en kvinna med manipulativa former som är värd att låsas in i sin egen kropp? Är det här en kvinna vars egen vilja är ett brott mot hennes egen anpassning? Är det här en kvinna som behöver terapi för sitt opassande beteende?"

Nu måste jag fundera på det där igen.
Att man mår dåligt för att man spelar en roll i ett stort skådespel, ett spektakel utan gränser för hur mycket en kvinna kan vingklippas och tuktas för att passas in i sin roll som 'kvinna'. Det finns inte en enda del av kvinnokroppen som inte kan fixas till för att anpassas och 'bli vackrare'. Varje del av kroppen ska synliggöras och bedömas, varje del kan ändras och anpassas.
Och nån undrar varför kvinnor mår dåligt.
Tänk igen. Man ska vara en snäll flicka och inte bli arg eller visa ilska. Man trycker in ilskan mot den ega kroppens begränsningar istället, svälter sig eller göder sig bortom all logik för att man inte får skrika i ren avsky; för man ska vara en snäll flicka och låta spyorna tysta munnen.