Det är som det är. Saker händer.

Jag borde blogga i duschen. Eller när jag klär på mig och inser att jag nästan glömde att ta på mig deo -och de där bilderna av hur jag sitter svettig på jobbet och stinker dyker upp i skallen på mig och fortsätter med sitt ganska roande malande hur jag får gå hem för att ingen vill sitta med mig på tåget och alla pekar på mig och skriker SVITTEFITTA på skånska.

Jag vet inte om det skulle bli så om jag glömde deo. Folk sover här efter jobbet, det finns duschar och omklädningsrum i källaren. Garanterat har nån av dem en deo jag kan låna om det skulle krisa. Men när man börjar fantisera om nått, hur konstigt eller normalt det än må vara, så springer tankarna alltid iväg med mig och avbryts snart med andra konstiga saker. Det har alltid varit så med mig, att jag har så mycket i skallen att jag ibland missar det viktiga och så dyker det upp en låt i skallen på mig med en text som har en poäng och den försvinner inte innan jag fattat poängen. Det är som det är. Saker händer.

På vägen hit kom jag att tänka på en bild jag fick i skallen när jag en av alla de där gångerna åkte mellan Västerås och Örebro. Jag minns att jag berättade om det för Classe på nån av våra promenader som sa "Jamen, du ser, du måste skriva. En sådan sak skulle jag aldrig kunna komma på".
Det känns som så länge sedan nu. Ännu en av dem man tappat kontakten med, ännu en av dem man sörjer en smula men man tänker att det är som det är, saker händer.
Inatt när jag skulle somna för femte gången kom jag att tänka på min novell igen och den biter sig tag starkare och starkare, som en zombie hugger den tag i mitt kött och släpper inte taget innan den fått med sig en stor bit av ett Jag från mig. Sen hade jag svårt att somna, för jag blev rädd för mig själv, att jag kunde tänka fram sådana läskiga händelser och väntade hela tiden på att det som jag fantiserat fram skulle hända mig just för att jag var skaparen av det. Och skaparen dör alltid under sin skapelses hand.

Det är som det är.