bekräftelseläsare
Som jag sa: jag skulle blogga när jag är i duschen eller är mitt inne i något för det är då jag kommer på alla inlägg som jag känner är bra och värdiga. Givetvis glömmer jag bort dem så snart jag lugnar ner mig lite och kan skriva ner dem.
Häromdagen var jag återigen på jakt efter något att läsa på en av Malmös bokhandlar- jag återvänder av någon anledning alltid till just den bokhandeln trots att utbudet inte är det största- och insåg att jag tycker att många av titlarna på böckerna är så pass lama och töntiga att jag faktiskt aldrig skulle vilja läsa dem. Hur tänker författarna när de väljer titeln till sin bok? Jag läser hellre en bok med titeln "Historier om en ukrainsk traktor" än "Yvettes helg i stan"(helt fiktiva titlar, fast det finns en bok med nått om en ukrainsk traktor som jag har tittat på flera gånger) eller vad som helst som är författat av marian keyes. Skulle jag bli sjuk och ligga i en hängmatta en sommar skulle jag kanske läsa även sådana böcker men det skulle inte passera okommenterat...
Men vad vill jag läsa då? Just nu är jag lamslagen och läser Diana Abu-Jabers Nymåne när jag kommer åt men imorse plockade jag ner Marquez Hundra år av ensamhet innan jag gick hemifrån för det var säkert tio år sedan jag läste den sist...
...och så insåg jag en sak. En del människor som man ser på stan är så uppebara bekräftelseläsare: Det vill säga att de läser en speciell bok för att andra ska se det och tänka att de är smarta. D och jag såg en sådan läsare bara för nån vecka sedan, en kille i 35årsåldern som läste nått riktigt djupt och tjockt och som satt helt snett på parkbänken eftersom han var tvungen att hålla upp boken för att de som passerade skulle se vad han läste.
Jag minns inte om det var Dostojevskij eller inte men jag kände igen namnet från litteraturvetenskapens boklistor och genast tänkte jag att han var en bekräftelseläsare. Han läser för andras skull, inte för sin egen. Nu kan jag ju ha helt fel, han kanske är en flitig läsare av ryska författare av alla tider men varför satt han då sådär med bokens titel synlig istället för att sitta avslappnat och njuta av boken.
Själv vill jag inte att folk ska se vad jag läser. Låt dem undra. De drar ändå egna slutsatser av mig så snart de ser mig.
Jag saknar mina böcker, mina bokhyllor, kom hem kom hem, vi har fått en ny hylla som ni kan bo i.
Häromdagen var jag återigen på jakt efter något att läsa på en av Malmös bokhandlar- jag återvänder av någon anledning alltid till just den bokhandeln trots att utbudet inte är det största- och insåg att jag tycker att många av titlarna på böckerna är så pass lama och töntiga att jag faktiskt aldrig skulle vilja läsa dem. Hur tänker författarna när de väljer titeln till sin bok? Jag läser hellre en bok med titeln "Historier om en ukrainsk traktor" än "Yvettes helg i stan"(helt fiktiva titlar, fast det finns en bok med nått om en ukrainsk traktor som jag har tittat på flera gånger) eller vad som helst som är författat av marian keyes. Skulle jag bli sjuk och ligga i en hängmatta en sommar skulle jag kanske läsa även sådana böcker men det skulle inte passera okommenterat...
Men vad vill jag läsa då? Just nu är jag lamslagen och läser Diana Abu-Jabers Nymåne när jag kommer åt men imorse plockade jag ner Marquez Hundra år av ensamhet innan jag gick hemifrån för det var säkert tio år sedan jag läste den sist...
...och så insåg jag en sak. En del människor som man ser på stan är så uppebara bekräftelseläsare: Det vill säga att de läser en speciell bok för att andra ska se det och tänka att de är smarta. D och jag såg en sådan läsare bara för nån vecka sedan, en kille i 35årsåldern som läste nått riktigt djupt och tjockt och som satt helt snett på parkbänken eftersom han var tvungen att hålla upp boken för att de som passerade skulle se vad han läste.
Jag minns inte om det var Dostojevskij eller inte men jag kände igen namnet från litteraturvetenskapens boklistor och genast tänkte jag att han var en bekräftelseläsare. Han läser för andras skull, inte för sin egen. Nu kan jag ju ha helt fel, han kanske är en flitig läsare av ryska författare av alla tider men varför satt han då sådär med bokens titel synlig istället för att sitta avslappnat och njuta av boken.
Själv vill jag inte att folk ska se vad jag läser. Låt dem undra. De drar ändå egna slutsatser av mig så snart de ser mig.
Jag saknar mina böcker, mina bokhyllor, kom hem kom hem, vi har fått en ny hylla som ni kan bo i.
Etiketter: bekräftelseläsare
posted by vandrarvild at 11.6.07
6 Comments:
Så tänker jag om många av mina egna kompisar som släpar sig genom Dostjoevskijs samlade och sen snackar om hur braaa dom är.
Inte fan läser man ryska tegelstenar från förra århundradet om man inte är ute efter cred för det.
Själv väljer jag böcker efter om dom har färgglada omslag och nån lagom postmodernistisk titel (Erika Lopez, Alan Warner, Douglas Coupland).
Observera att jag egentligen inte vet vad postmodernistisk är.
haha. jamen, jag vet, det finns massor med sådana läsare. Själv kan jag känna att jag vill läsa dem för att se varför de tillhör den litterära kanon och de böcker som folk faktiskt läser INTE är med i den (kanon) men boken är ju inte automatiskt bra för att den är telgestensryskdammig. hag avskyr dock omslag som är för färgglada, det ligger nått sliskigt i sånt, lite FÖR skrikigt och lite FÖR desperat"läs mig läs mig!" i den böckerna, om du förstår vad jag menar.
och jag får erkänna att jag t ex aldrig orkat ta mig igenom MÄstaren och Margarita (såå tjafsig) eller Sagan om ringen-böckerna. För mkt namn och ska man behöva läsa en bok med hjälp av en karta är man rätt illa ute som författare redan när man skriver. Inget illa mot tolkien, han skapade vackra landskap och varelser och det ska han lätt ha cred för, man jag tänker inte läsa det för det..
Åh,vad det är störigt med cred-läsare,vad skönt att du tog upp det.
Ännu värre är ju de som fyller hyllmeter efter hyllmeter med böcker utan att ens han en tanke på att läsa dem.
Cred-samlare?
Ju glossigare omslag desto roligare bok - jag läser för att fly verkligheten. Ungefär som att kolla på en romantisk dravelkomedi utan handling men det är underhållning för stunden.
Kommer inte alls osökt att tänka på Folkhögskoleperioden när jag pluggade till journalist. Palestinasjalar, rödtjut och proggmusik så långt ögat nådde. Och frågade man om favvoboken så var det givetvis Brott & Straff eller någon annan tegelsten (nu tycker visserligen inte jag att just den är dålig - men ändå).
Så, mitt standardsvar blev till slut:
- Jo, antingen Vecko-Revyn eller Kalle Anka Pocket - och dom prenumenerar jag för övrigt på!
Gissa om jag passade in och fick massor med kompisar där?
Prettojävlavarning och kvasismarta...eh...
Mr K: Ja, de som köper böckerna för att det ser bra ut om andra kommer hem till dem och ser deras litterära utbud! AAARRGGGHH. Just nu har jag två böcker, av mina egna, hemma som jag inte läst men det är för att jag bläddrade i en av dem och inte orkade med babblet och den andra väntar på att jag ska läsa ut den nuvarande. har jag olästa böcker hemma är det för att jag inte hunnit, inte för att jag köpt dem som statussymbol. Nu när jag blivit sambo igen(well, i oktober var det ju visserligen) så har jag ju hans böcker att läsa igenom med. Fast vi hade en del dubletter.
Blue: jag kollar hellre på glossig film än läser en glossig bok. Eftersom jag läst i hela mitt liv så känner böckerna viktigare. filmerna får vara hur kassa som helst, det ligger en viss charm i b-filmer som man kan skratta åt. Kärleksfilmer är bra som tidsfördriv men jag kan bli lite trött på dem om de är FÖr uppenbara och sliskiga. men annars kan jag se samma film många många gånger, ngt som min pojkvän absolut inte fattar, han kan se en film två ggr max. om det inte är Bladerunner då...
och jag tror jag bara läste första halvan av Brott och straff på litt.vetenskapen och min kompis läste andra halvan och sen snackade vi ihop oss.. haha. jag har funderat på att läsa den igen, jag gillade ju hans "Anteckningar från ett källarhål" (eller vad den nu heter)
Skicka en kommentar
<< Home