hemlängtan

Jag älskar dem. Det är inte det.
Det är nog bara det att jag för länge sedan kom till nån gräns där det inte längre är intressant vem som gått ner eller upp ett visst antal kilo i vikt med någon nygammal metod eller vem som köpt ett hus för si och så mycket pengar. Ibland kan jag stirra tyst på dem och undra vad som egentligen rör sig i skallen på dem när de inte har andra saker att prata om: vad det är som gör att andra människors liv är så viktiga för dem. Finns det inte saker de hellre skulle vilja säga till varandra?

Och att vara här hemma är att höra "Ska du äta igen?" när man efter sex timmar efter lunchen och en lång promenad har hungerskramper och gör tre hårdmackor. "JAG käkade klockan tolv, jag!" säger hon med någon stolt min utan att ha nån egentlig koll på att hon en stund tidigare var så godissugen att hon käkade choklad och tog en baileys. Jag orkade inte påpeka just det utan kontrade med hennes baileys "Well, du får i dig bra mycket mer kalorier än vad jag får nu så du kan hålla käften".
Knappast det snällaste man kan säga, men jag tar inte vad skit som helst.

Jag vill hem nu. För att kunna äta när jag är hungrig, för att slippa höra "Kolla det där arslet! Sån där kommer du bli om du inte slutar käka snart!" med en menande knuff i sidan, för att slippa höra hur jag ska leva och vad jag ska äta och när. Inte efter klockan sex för då blir man fet! Och även om jag vet att det är jordens osanning för dem som är vaken halva nätterna så la jag mig häromkvällen hungrig som fan för jag orkade inte ta att de skulle kommentera det med ett "Du kommer bli lika fet som XXX"(nån släkting jag inte minns mer än att hon var snällast i världen och luktade gott och gav varma kramar). Det är som att de hotar mig. Gör du inte som vi säger så blir du fet, utan arv, blir du fet kommer människor att skratta åt dig, och skrattar folk åt dig är det kört. Vi vill inte ha nån pinsam medlem i vår familj. Alla ska vara smala och välanpassade, prata om normala ting och helst inte ha åsikter om annat än om invandring(är den inte förfärlig!) och politik och kanske fotboll. Kan du laga mat och föra normala konversationer är det bra, då kanske du blir gift och får ett jobb. Halleluja, det vore bra det!

Jag vet ju att de lider av svår fettskräck. Jag vet ju att de är bonniga rasister utan nån större koll på världen annat än det de läser i tidningen. Jag vet att deras värld är här, ungarnas fotbollsmatcher och höjda priser på bensin och mat, någon i huset därborta dog förra veckan och de sa det är cancer, hon i grannhuset är gravid i åttonde månaden och hänger ut lakan som hon glömmer ta in på två veckor....och sen vet jag ju varför jag flyttade så långt bort.

Det är för att behålla illusionen om att vi har så mycket mer gemensamt än ett förflutet då för många år sedan, för att kunna ringa dem och längta hem till en tid som var då, förrut. För att känna för en stund att jag tillhör dem fortfarande, även om vi inte har något speciellt att prata om. Sedan jag kom har jag suttit vid teven och zappat på kanalerna, funderat på vad jag ska hitta på, gå ut på 'stan' kanske, se mig omkring. Men jag är klar med den här staden, jag var det för länge sedan och det finns tusen anledningar till varför. Jag föddes med en större rastlöshet och en ständig längtan bort till ett hem jag vet finns där. Någon annanstans. Inte längre här.