insida

d påstår att jag kommer ha det jätteskönt i en vecka utan honom(han ska på resa) och när jag tänker på att sova ensam i en dubbelsäng, fisa fritt och kunna bre ut mig hur mycket som helst utan att behöva plocka undan mig själv förän precis innan han kommer så är jag benägen att hålla med honom


men jag saknar honom redan.

jag skämtade och sa att "tänk om du kommer hem och så har jag fixat listerna och dörrarna i hallen, och börjat på köket". det tyckte han var roligt. "yeah right" sa han. han har rätt även där. fan.

jag längtar mest efter att hamna i det där stadiet av skrivande som jag var i häromkvällen, när jag fick insikten om att jag var en själ i en kropp: har det hänt er? den där overklighetskänslan som dyker upp oanmäld när man ser sig i spegeln eller ser ner på sina händer och man känner att det där, det är Lenas händer och vilka blå ögon Lena har. man är allting och större än allt man någonsin kunnat omfamna med tanken och snabbt snabbt måste man landa igen, dricka lite vatten och undvika sin spegelbild ett tag tills man landat även i tanken om att man ändå levt tidigare och att ögonen har sett mer än kroppen minns, och själen där inne i ögonen är så gammal, så gammal och den tar aldrig slut. dessa insikter är skrämmande och oerhört fascinerande men de hjälper mig att se saker i andra perspektiv och jag skriver snabbt snabbt ner allt som flödar genom skallen medan mörkret faller utanför och jag stänger ute alla ljud i flera timmar