Vänskapens rävsax

Jag har funderat på det här med vänskap idag. om olika slags vänskap, om vänskap som håller trots att man tappar kontakten i några år, och om vänskap som är vänskap för att man inte har andra att vara med, och om vänskap som inte håller för att man inte kände varandra så bra som man trodde från början.

När jag lämnar Helena för att ta mig till antikvariaten i närheten så tänker jag att hon nog är en smula besviken på mig. Jag kan inte förklara varför, och skriver inte heller detta för att hon ska komma med ett motsatspåstående, men känslan av att man gör människor besvikna hänger sig vissa dagar kvar. Det är som om man måste vara mer än vad man är just då, och som om man fastnat i den där fällan man skapade sig flera år tidigare; man gör sig en roll inför en del människor som den roliga/skämtsamma/cyniska/kloka, och när man sen inser att man inte kan leva upp till den egna skapelsen så sitter man fast.

Det är som en vänskapens rävsax, och även om jag har många vänner som jag håller av innerligt är det nog just nu bara en av dem som verkligen förstår hur jag menar och vad det är jag känner. Det är inte för att jag medvetet hållt de andra ifrån mig, utan för att det bara blev såhär.

Men när det handlar om vänner så handlar det samtidigt om ensamhet.

Ja, så är det. När det handlar om vänskap så handlar det samtidigt om ensamhet. Inte enbart som i motsatsförhållanden utan för att det hänger ihop. Känner man sig ensam med någon som man kallar sin vän, så är det inte en vän. Känner man sig varsamt inlindad i vänskapsband vart man än befinner sig och vad man än gör så har man vänskapen. Men ensamheten ligger i samma vagga och jollrar med spretiga fingrar för det ena kan inte existera utan det andra. Man undrar aldrig om man varit med om ensamhet eller vänskap; det vet man bara.

Måste man ta det personligt när någon plötsligt slutar hör av sig? Eller när man hör av sig och inte får svar och nästa gång man ses får man höra" Du hör ju aldrig av dig!"
Vad är vänskap då? En del tror det är utnyttjande, andra säger det är storm. Någon sa att jag har lätt att skaffa nya vänner, men jag tror ärligt talat att jag tappat förmågan, tappat min peng och min papperslapp, och emellanåt känner jag en snabb känsla av gråtande övergivenhet i en stor stad som jag just lärt mig hitta i. Hur får man nya vänner som förstår att kunna ta alla ens masker och roller, både clownen och den kloka gumman? Hur gör man sig vänner när man irrar runt på vita slätter och dyker djupt under ytan, hur ska de som ser ljuset jag ställt i fönstret förstå att jag ställt det där för att de ska hitta hit?


Jo, jag vet. Det låter självömkande. Men någonstans därmellan blir det ömkande en kärv realism istället, och det är där jag är nu.
Jag har funderat på det där med vänskap, och om man ibland umgås med ett tvång framför en hjärtlig känsla.
Och saknas hjärtat däri så är jag hellre ensam.

Som jag sa till Helena idag, så vet jag att min egoism ibland inte har några gränser, men att jag när jag pratat av mig alltid lyssnar och ger råd till dem som behöver. Och vill man inte heller höra av de som slutat höra av sig varför de inte gör det längre? Dels för att man ska få en chans att ändra sig och gottgöra det hela, och dels för att man hellre vet att man är en cynisk bitterfitta eller [valfri elakhet]framför att gå runt och vara förbannad på att någon slutat höra av sig utan anledning.
Jag vill hellre veta, för då kan man lättare stryka människor ut ur sitt liv och gå vidare.

Sanningen biter mig ändå i halsen; Som det är nu så är jag ensam.