dämpad

Vi struntar i Köpenhamn idag för det regnar som fan. Vad vi ska göra istället funderar vi på nu men jag vill traska ut lite någonstans, kanske sitta på ett fik och bläddra i en nyinköpt bok och kanske skriva ner lite av det vi pratar om medan D gestikulerar och pratar storslaget om visionerna och jag nickar tyst eller håller med beroende på vilket väder jag själv är på.
Idag är det inte alltför soligt, mer dämpat leende och axelryckningar tillsammans med en begynnande huvudvärk och aningens ont i halsen. Som om kroppen-jaget är sorgsen utan sorg, eller ledsen utan tyngd i magen. Jag lovar mig själv att klä mig i färg idag, blekgrönt och rött, skippa det svarta, det finns så många svarta tankar ändå utan att man behöver dränka sig frivilligt


Jag drömde så underligt inatt. Allt slutade lyckligt, jag räddade lillflickan och hundvalpen och mot slutet återvände mannen-galningen till psyket som han så felaktigt fick sitta i under en tid, han återvände just för att han inte var galen och visste att han var fri att gå när han ville. Och hundvalpen som jag stal tillbaka blev glad av att se mig och vi tog bakvägarna hem igen; jag genom att ta tag i grästuvor och dra mig framåt tätt efter den glada lilla hunden som sprang med flaxande lurviga öron. I drömmen visste jag att jag drömde, och jag såg på mina armar och tänkte "jag undrar om jag rör armarna såhär i verkligheten med, det måste se jättekonstigt ut där jag ligger i sängen". På en skylt vid psyket stod det " 11 dagar kvar!" och nu undrar jag ju förståss om något ska hända om elva dagar. Vi får se.