emellanåt

Emellanåt är det som om jag tystnar lite för att jag måste finna min egen plats i allt det som sker, i allt det som händer runtomkring mig. Vart tar egot slut och samhället vid, eller snarare; vart tar bilden av en själv slut och andras förväntningar vid, eller är det kanske snarare vart man tror att andras förväntningar på en börjar spela roll och bli viktigare än vad man gör sig själv?

Det är svindlande lätt att gå vilse ibland och jag tänker på allt och ingenting och varför vissa människor så snabbt kan vända från att ha varit vänliga och roliga till att mitt i all känna att de måste ge ett tjuvnyp för att man ska ramla ner på någon slags andraplats i en påhittad hierarki igen. Jag finner det lite löjeväckande men det är inte mig det är lite synd om; allt mitt medlidande ligger hos henom som lägger så stor vikt vid tjyvnyp och underminering.
Jag hör redan Ds röst att jag överreagerar, men jag säger istället; Jag reagerade, därför är det av vikt.