K-kvinnan och jag pratar

Vi pratar om det vilda. Hur ska man förklara det för män så att de förstår. Det handlar inte om en vilja att yla mot månen(även om man gör det när andan faller på) eller att springa näck mellan stenar. Det handlar om så många andra saker. Det handlar om att behöva vara i skogen med jämna mellanrum, det handlar om att plocka upp stenar man ser på marken, det handlar om att betrakta ett vackert träd eller skuggorna som spelar på marken under det. Det handlar om att känna vinden och se hur den ruskar om trädkronorna. Det handlar om att vara tvungen att låta regnet smeta ut allt smink på vägen hem och att betrakta oväder med stor förväntan. Det handlar om att titta fascinerat på mossans gröna färg eller fåglarnas lek i sanden, det handlar om att kasta sig över saker med entusiasm även om det skapar förskräckelse. Det handlar om att vilja sitta på bordet trots att det finns stolar, bara för att man vill göra det. Det handlar om att inte blunda när saker kan tyckas grymma men att vilja se när där finns kärlek. Det är att få jord under naglarna och vilja se saker växa. Det handlar om att sitta tyst i timmar och lyssna på vågorna. Det handlar om den där djupaste känslan som man inte kommer ifrån: Det är något som kallar på en, någonting som ropar till en att komma hem, och man får den vildaste lust att rusa in mellan träden och nosa sig fram, se vart man hamnar, vilka stigar där finns, man vill gräva, yla och skratta sådär högt så att någon sneglar konstigt på en

men hur förklarar man så att någon verkligen förstår hur man känner inför allt det där vilda som man känner finns i en?