Höst

Det är vinden jag vaknar av, klockan börjar pipa minuterna senare, men vinden tar sig genom gången med ett vrålande och får fönstret i trappuppgången på andra sidan gården att gång på gång skicka solkatter in genom mitt köksfönster och jag står där ett ögonblick och blir bländad och lyssnar på alla de där ljuden som ett hus ger ifrån sig när det träffas av en höstvind. När löven börjar med sitt otåliga rasslande nedanför mitt sovrumsfönster är jag långt härifrån men innan dess hinner jag tröttna på kylan som drar längs med golven och att vakna om natten av att täcket hasat ner och man fryser mer än vad man kan minnas att man gjort de senaste månaderna. Man lägger en varm hand om sina frusna lemmar, kryper ihop igen, och där i mörkret gör man sig ett bo under täcket innan man somnar om igen, oroligt, som om kylan och mörkret är samma hotande varelse och varje rörelse utanför sängens kanter är en invitation för denna varelse att smeka ens fot med ett iskallt finger, lämna ett litet märke på huden, ett märke som man på morgonen betraktar med en viss förundran medan man söker i sitt sömniga minne efter ursprunget