Den här eftermiddagen velar jag om jag ska grilla med familjen eller åka hem till stillhet, tystnad och O.C

De här sista timmarna innan helgen ger mig ryckningar i benen. Jag sträcker på mig hela tiden för att hålla mig vaken, orkar inte ens läsa bloggar och när syrran säger att de ska grilla hemma hos mamma och pappa ikväll tvekar jag en stund:
Gratis käk och kanske en möjlighet att få pengar, javisst, men jag vill verkligen hem nu.
Jag vet inte om jag orkar vara social. Jag har varit det hela veckan på jobbet. Nu vill jag vara(för) mig själv istället. Läsa bok, lalla runt, kolla på teve, somna i soffan eller fåtöljen.

Men ändå. Gratis mat. Och möjligheten att om pappa kör hem mig sen så kanske jag får handla lite på ica maxi(utan mammas vetskap förmodligen).
Men fan, människor.
Köttätande släktingar och osande likdelar och den, fortfarande - efter sju åtta år, återkommande kommentaren"Du ska väl äta lite RIKTIG mat" alt. "Varför äter du inte kött?" alt "Ska du inte ha dig en KÖRV?"(med tillhörande rörelse med kött mot min tallrik för att retas lite och se vad jag ska säga) o s v.

Det. Är. Helt. Enkelt. Inte. Roligt.

Jag orkar inte. Jag äter hellre buljongkokt ris, enbart, ur skål hemma, ensam, framför teven som visar O.C- avsnitt som jag inte sett. Trots solen ute, trots vovvarna hos mamma och pappa, trots eventuell mat, trots...

Äh, fan, jag vet inte hur jag ska göra.
Mamma ringde nyss och säger med nån skuldtyngd röst att hon inte visste vad jag skulle äta så hon hade inte köpt något till mig när hon var på affären. Och jag blir så trött på det: Att alltid vara Den Besvärliga Konstiga Familjemedlemmen. Att alltid vara den där i sällskapet som någon utbrister"Javisst ja! Du äter ju inte sånt!" inför.


Dessutom är jag lite sugen på sånt där kikärter med spenat och vitlöksris som jag brukar göra. Det slår vilken likdoft som helst.
Så jag åker hem. Förmodligen.