allting ordnar sig

Äntligen är lunchen förbi, nu har nedräkningen börjat inför fyraslaget när jag stänger av växeln även om det ringer - ja, vaddå, är de sent ute så är de sent ute, de kan ringa när vi har öppet istället - och delmål nummer ett på vägen till det magiska klockslaget är givetvis P3 och "Krister" klockan två.
Jag är rätt rastlös idag. Nu när jag har två dagar och några timmar kvar att jobba längtar jag bort hela tiden. Dessutom vill jag skriva helt andra saker än sånt här. Jag vill blogga med andra typer av texter.
Jag brukar bli inspirerad(och ledsen) av att läsa min egen blogg. Egotripp på hög nivå men skitsamma.
Imorse när jag satt på bussen hit kände jag ett stygn av saknad efter förra sommaren, just innan allt började hända, när jag fortfarande kunde leva i nån form av oskuldsfullhet(som om jag haft något av den varan sen jag var 19...) om att saker skulle ordna sig.
Ni vet, den där djupa tron på allting föränderlighet, att om man inte kunde stå i centrum av att skapa ringar på vattnet så kunde man åtminstone vara med lite i utkanten och försöka vara en verklighet genom det.
Men man vacklar så lätt. Det stör mig. Jag vill vara enastående lycklig för egen maskin (och metaforerna haglar...) men jag vet att när jag tänker att "allting ordnar sig" så måste jag samtidigt tänka på vilka saker det gäller, flytten söderut eller pengar eller arbete eller kreativt flöde.

Att säga att man vill att allting ska ordna sig är för världsomfattande, för mycket på ytan.
Det enda man kanske ska säga är att man vill trivas med sitt liv så som det är just nu.
För allting brukar ju ordna sig, även om man det inte alltid blir som man tänkt sig. Man kanske krånglar till vägen från punkt Nu till punkt Sen lite i onödan, men säg den väg som är spikrak.