tanke om X-men III

Jag är lite kär i X-menfilmerna. Nummer tre i raden av filmer såg jag i måndags och den är helt okej som underhållning och eftersom jag kommer se den igen så var den väl inte allt för illa.

Det är bara en grej som jag funderar lite på angående dessa mutanter. De är alltså människor med en mutantgen, en gen som fått evolutionen att fortsätta: De ska alltså utvecklas som människor till något annat:

Evolution för mig är något som sker för att naturen finner en väg ut; ett slags möjligheternas hål eller möjligtvis ett tillfälle att förändra en felaktighet i en art för att de ska anpassas bättre till sin omgivning. Och det är där jag tycker att det faller lite grann:

Att människan ska utvecklas till en anpassad människa kanske kan innebära att man kan veckla ut en sköld över kroppen när man blir bekjuten eller att man kan gå genom väggar för att fly undan förföljare. Det köper jag när det gäller den här genren. Att kunna påverka materia och energi, eld, vatten och jord, det kan jag med gå med på. Jag kan till och med köpa att killen har vingar(jättefina vingar f ö).

Däremot förstår jag inte poängen med att utvecklas till att få taggar i ansiktet, som en av karaktärerna har. Vad kan han göra med det? Det är ju inte ens en superkraft. Jag menar; Det mest logiska vore väl att man utvecklas till något i linje med mänskliga sidor, och nu, i filmen, har alla egenskaper som har något med 'superkrafter' eller liknande att göra. Att få taggar i ansiktet är ganska exakt så som demonerna i buffy har, och som demonen -vars namn jag glömt men killen som spelade honom knarkade ihjäl sig 2004 och försvann alltså från serien- i Angel.
Demoner. Inte evoultion.

Nu kan det väl tyckas rätt oväsentligt, men när man ändå gör en film och har en sådan oändlig källa till möjligheter inom diverse utvecklade krafter blir jag lite lätt störd. Inte en enda karaktär i filmen kan hela genom handpåläggning, vilket hade varit rätt trevligt. Inte en enda kan tala med djur eller få saker att växa. Det enda de kan göra är att förstöra saker. Och med den synen på evolutionen känns människosynen rätt tragisk.

Dock är jag dåligt insatt när X-men som serie först såg dagens ljus, men det känns lite som en livs-och världssyn som är i höjd med femtiotalets amerikanska inställning till saker: "Det du inte kan få att älska dig måste du få att frukta dig. Sen kanske du måste ta död på det".
Ungefär så.

Men i det stora hela är X-men en våldsam saga, om än tråkigt underutvecklad.
Trots detta är gillar jag filmerna.


Imorrn ska jag skriva om V för vendetta...