söndagsmoln

Lagom tills jag är klar att gå ut mulnar det igen. Jag fegar genast ut, men med sorg. Jag längtar till min brygga men regnmolnen ger mer löften om spöregn inom den närmaste timmen framför att sväva bort och lämna oss orörda.
Istället tvättar jag. Tänker på att städa men som alltid velar jag i en timme innan jag kommer på vart jag ska börja. Jag tycker inte om att städa av den enkla anledning att det alltid finns tusen ändar att börja i. Det är inte bara att dra fram dammsugaren (som för övrigt redan legat på vardagsrumsgolvet i över en vecka och stirrar på mig när jag passerar) och sätta igång. Jag har tusen böcker att damma av, tyger som ska skakas. Allt damm i dem ska hinna lägga sig, och medan det gör det skulle jag hinna diska och torka fönsterbänkarna. Men jag sneglar på bokhyllan och drar fram Joyces Odysseus som jag ännu inte tagit mig igenom, lägger den på soffbordet intill Singers Skuggor över Hudsonfloden och inser att jag valt tung läsning framför att sätta igång städningen.
Mina söndagstimmar går åt till att lyfta på en och annan sak, flytta lite papper och snegla på golven och hyllorna: Måste jag byta kläder innan jag börjar eller ska jag damma nu och sen tvätta de jag har på mig i samma maskin som överkastet? Kan jag inte bara få titta på de fem sista avsnitten av Buffy och skratta högt så att det hörs längs med hela gatan genom mina öppna fönster. Jag väntar regn. En vit plastpåse rasslar förbi utanför och får mig att se upp. Jag längtar regn. Någon lägger pengar i parkeringsautomaten utanför och pratar på främmande språk. Jag skymtar en randig tröja och börjar skaka alla mattor inomhus istället för att sitta kvar och vänta på inspiration. När jag städat klart ska jag, bestämmer jag, skriva på novellen för att de ska hinna bli klara till den sista juli. Jag skriver på en lapp intill datorn vilka jag vill ska läsa dem och kommentera, men har de tid till sånt?