svindlande

Det stinker korv om mina händer. Jag har stått i kiosk idag och nu minns jag igen varför jag inte vill arbeta som lärare.
Ungjävlar. Kids. Brats. Små människor som luktar underligt och säger konstiga saker och som blir speedade som fan av en gram socker, men som ändå återkommer för ännu en redbull-dricka eller mer godis och en till korv. Deras existens beräknas runt hur mycket godis som pengarna ska räcka till, och hur långt de kan gå innan en vuxen säger ifrån. De tittar på en som om man är en blandning mellan gudinna och bajskorv och man får stå i bakgrunden medan de hjälper till - för de vill ju stå i den där kiosken de med och naturligtvis får de göra det för man är ju inte totalt evil och säger till dem att "Du är liten och fattar ingenting så helst vill jag inte ha dig här alls" utan man säger "Det är klart du får hjälpa till, kom in här, du kan väl hämta en dricka där på mittenhyllan, ta betalt av honom där" och"Ta inte i korvbrödet med händerna utan ta tången och en servett är du söt".

På bussen hem är det endsa som hörs, förutom motorn, ett susande ljud av en fläkt. Jag ser på vinglande flaggor vid rödmålade villor, vita knutar och volvobilar intill gröna gräsmattor och vidsträckta fält. Jag tänker att det är så här det är, det är så här det är nu och alldeles för snart kommer jag att ha glömt hur det kändes att sitta på bussen hem efter tio timmar frivilligtarbete och lukta korv om händerna. Alldeles för snart kommer jag ha glömt det och lova att jag kan göra det igen, det är en ny turnering om någon månad, det är klart jag kan hjälpa till!
För trots speedade kids och korvstank och flugor och korsdrag, så är det här ändå hemma. Sverige i juni och ekarna står vilandes i parken sådär som de gjort så länge jag kan minnas.