aldrig riktigt slut

Jag vet att det är klyschigt. Det är bara så det är. Ibland stannar jag till och känner i magen hur det sprider sig genom kroppen. Det är det där leendet inifrån; det som värmer mina dagar. Under en av mina promenader kom jag fram till att det jag lär mig nu är saknad. Den stumma saknaden, större än något annat jag varit med om. Såg jag det komma, väntade jag på det? Jag trodde nog att livet skulle fortsätta sådär ett tag till men så pirrade det till liv; Det är den där kärleken som värker och vrider sig under huden. Det är det plötsliga uppvaknandet och de pulserande andetagen mellan himmel och själ som jag älskar så mycket hos honom